Idag skriver jag med en fruktansvärd sorg i hjärtat. Har inte känt sådan här sorg sen jag förlorade min mamma för 8 år sedan. Om jag ska vara helt ärlig så rinner tårarna ner för mina kinder just nu och det är riktigt svårt att skriva om detta, men samtidigt är bloggen ett sätt att få ur mig mina känslor och tankar. Alla mina vänner som verkligen känner mig vet hur mycket min katt Casper har betytt för mig. Har haft honom i nästan 9 år och han var verkligen ingen vanlig katt. Han var sjukt social och skulle alltid vara där människor var. Han t.om satt på toastolen när jag duschade. Han kom när jag ropade på honom och han mötte mig alltid i dörren när jag kom hem. Han "pratade" och svarade alltid när man pratade med honom. Han sov nästan alltid ihop med mig i sängen. Det var liksom han och jag. För ca: 3 månader sen fick han ett "krampanfall" här hemma, var hos veterinären som inte riktigt kunde svara på vad det var. Han blev bättre men fick ytterligare 3 stycken anfall efter det, men återhämtade sig hela tiden. Hade kontakt med veterinären som tyckte att vi skulle avvakta med tanke på att han hela tiden blev bra igen och eftersom anfalllen inte höll i sig en längre tid. Den sista månaden hade Casper fått börja vara ute. Han sprang runt här på tomten, luktade på allt han kunde komma åt. Han låg i solen och gottade sig..var som en helt ny värld för honom. Inga anfall alls och han verkade må så bra. Igår så låg han ute på balkongen och solade och vi skulle titta till honom innan vi skulle ge oss iväg upp till Andreas bror. Då låg han där på marken och krampade, kroppen var som förlamad och han släpade bakbenen efter sig. Han började krypa mot mig och la sig vid mina ben samtidiigt som han pep och jamade. Jag var rätt så lugn för jag tänkte ju att han skulle snart bli bra igen, har han ju blivit innan. Så vi la honom i gästsängen för att han skulle få vila sig. (veterinären sa att man skulle låta honom vara i fred och ha det lugnt omkring sig när anfallen kom)
Några timmar senare så var han fortfarande inte bra och han låg raklång i buren och kunde inte röra något mer än huvudet och lilla svansen som viftade när vi pratade med honom. Ringde till jour-veterinären som bad oss komma omedelbart.
Hon märkte att något var helt galet och började undersöka honom. Han hade ingen blodcirkulation i bakbenen och inte heller någon känsel. Bakbenen var iskalla och det gick inte heller att tempa honom eftersom tempen inte visade något. Hon sa att det finns ingenting vi kan göra för honom eftersom han antagligen fått en propp, låter vi inte honom somna in så kommer han ändå dö och varför låta honom plågas.
Det var fruktansvärt att behöva fylla i blanketten om avlivning, men jag hade inget val och det enda jag tänkte på var att slippa se Casper lida. Andreas gick ut med Alicia och jag stannade kvar hos Casper in i det sista.
Saknaden är hemsk och så fort man är hemma så blir allt så mycket jobbigare. Han är ju inte här, han sitter inte i soffan bredvid mig, möter mig inte i dörren längre, kommer inte när jag ropar på honom.

Casper, matte älskar dig nu och för alltid. Tack för att du var min i alla dessa år. ♥