Hej hej..
Vill börja med att skriva... JAG ÄR MAMMA :) I tisdags så födde jag världens vackraste underbaraste och finaste lilla dotter. Kom hem ifrån BB i fredags och är nu hemma och njuter för fullt av min lilla prinsessa.

Antar att många är nyfikna på min förlossning men jag har varken tid eller ork att skriva ner precis ALLT.. så jag kör en liten snabbis..

Mitt sista inlägg skrev jag vid 15-tiden dagen innan.. värkarna blev bara värre och värre och vid 21-tiden åkte jag in till förlossningen trots att jag bara hade 7 minuter mellan värkarna men det gjorde så sjukt ont. När jag kom in så var jag endast öppen 2 cm men eftersom jag inte sovit på nästan 2 dygn så fick jag en spruta som skulle ta bort mina värkar och göra så jag kunde sova lite. Somnar kring 23-tiden men vaknar 3 timmar senare och värkarna gör galet ont. Ringer på barnmorskan som säger: "Du har en lång väg kvar Ulrika, detta är bara början"
Då bröt jag nästan ihop och tårarna började rinna. Både utav trötthet, uttmattning men framför allt utav rädsla. Barnmorskan bestämmer sig för att ge mig ytterligare en dos att sova på, men värkarna avtar inte utan börjar inom 1 timme igen. Så in i helvete ont gjorde det. Så jag ringer in barnmorskan igen och "gnäller". Hon bestämmer sig för att undersöka mig pga "mitt gnäll" och det visade sig att jag var öppen 9 cm. Var inte riktigt vad hon hade väntat sig...trots att jag sagt att jag hade så sjukt ont. Så då förflyttades jag in på förlossningssalen. Klockan var nu 03.30. Får en förfrågan om vilken smärtlindring jag vill ha, men eftersom jag endast hade 1 cm kvar att härda ut tills det var dags att krysta så bestämmer jag mig för att "stå ut" med smärtan och kämpa mig igenom med enbart lustgas. Ville inte riskera att lägga en epidural som skulle göra att det ev. drog ut på tiden ännu mer. Tiden gick, smärtan blev värre men ingenting hände. Visade sig att lilla bebisen inte riktigt ville komma ner den sista biten i bäckenet. Mina värkar började avta och dom fick tillslut ge mig värkestimulerande dropp. Efter många timmar bestämmer dom sig för att ta hjälp av en sugklocka pga hjärtljuden på bebis började gå ner. Har bara ett ord som kan beskriva detta: SMÄRTA!!! Fy in i helvete vad ont detta gjorde när dom tillslut kl: 10.20 fick börja dra ut bebisen med hjälp av denna.
Kl: 10.36 så kom bebisen ut. Alldeles blå, personalen tog med sig Andreas och rusade iväg till akutrummet för att försöka få liv på bebisen.
Där kvar i sängen så låg jag och visste ingenting, visste inte vad det blev för något eller om h*n överhuvudtaget levde. Några minuter senare (som kändes som en evighet) så kommer personalen in med ett liten barn i famnen. "Grattis, ni har fått en DOTTER"
Någon meter bakom kom Andreas och tårarna bara rann.
Går inte med ord att beskriva denna lättnad, glädje och LYCKA man kände när man fick hålla henne för första gången :)
Alicia hade svalt en massa fostervatten och det var därför hon inte andades när hon kom ut. Vilken tacksamhet man känner för all denna kunniga personal som snabbt rusade iväg och hjälpte henne :)





Så var det dags för hemfärd :)


Puss Puss ♥